Saras berättelse

”Det var ju så att vi fick mycket stryk hemma”.

Sara var 11 år när de hedersrelaterade begränsningarna började. Hon förbjöds att gå i tajta byxor och korta kjolar. När familjen hade gäster skulle hon inte visa sig utan bara sitta på sitt rum. Kontrollen över Sara blev värre med åren. När hon började skolan var hon tvungen att gå med sina bröder både dit och hem, för att de skulle ha koll på vad hon gjorde.

fashion-man-person-wintermindre

Sara fick inte umgås med vänner efter skolan, ha killkompisar, sitta vid datorn, gå till någon granne, ha någon fritidsaktivitet, titta på tv eller lyssna på musik. Hon fick heller inte läsa böcker, men det gjorde hon ändå på kvällarna med hjälp av en ficklampa. Men så fort hon hörde någon komma la hon snabbt boken under kudden.
Hennes bröder och kusiner var ständigt närvarande och övervakande i skolan. Det fanns alltid en rädsla över att de skulle komma på Sara med någon ”förbjuden” aktivitet. Sara märkte dock att de var tvungna, för om de inte lydde pappan, skulle de få stryk.

”Det var ju så att vi fick mycket stryk hemma”.

Trots att varningssignalerna var många, hanterade skolan knappt Saras situation alls. Var det ingen som såg henne?! De borde reagerat på hennes frånvaro i skolan och hennes nedstämdhet. Eller på hennes bröders blåmärken på händerna och i ansiktet. Troligtvis såg de inte symtomen på grund av att de inte hade tillräckligt med kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck. Men hon önskar att lärarna kunde frågat hur hon mådde.

Skolans roll som informatör
På Saras skoltid fanns ingen information om hedersrelaterat våld och förtryck i skolorna. Sara är noga med att påpeka hur viktig skolans roll som informatör är, i dagens samhälle.
”Skolan borde ha informerat mer om hedersrelaterat våld och förtryck, precis som idag när olika organisationer informerar elever om att det finns hjälp och stöd att få”.
Det är viktigt att man som lärare och vuxen, tidigt uppmärksammar beteenden som tyder på hedersrelaterat våld och förtryck. Det är även viktigt att få fram att det inte bara är tjejer som blir utsatta utan även killar, som Saras bröder. De var både offer och förövare.

Friheten

När Sara blev placerad på ett skyddat boende insåg hon att det fanns fler tjejer som varit med om liknande situationer. De tjejer Sara träffade på det skyddade boendet blev hennes vänner för livet. De träffas än idag. De pratar med varandra om hur de ska lösa hedersproblematiken och hjälper andra som är utsatta.

”Det känns bra att hjälpa andra genom det jag gått igenom”.

pexels-photo-5

Till de barn och unga som idag lever i en hederskontext vill Sara säga att de inte ska vara rädda för att ta hjälp. Alla har rätt till att leva ett fritt liv på det sätt man själv väljer. Sara förstår att barn är lojala mot sina föräldrar, men de måste tänka på sig själva och sitt liv i första hand. Det är jobbigt och svårt att lämna sin familj. Men ibland är det värt det, för att få tillbaka sina rättigheter. Har man syskon kan man försöka att stötta och hjälpa varandra.
Sara känner nu en frihet gentemot livet och vet att hon kommer kunna gå vilken väg hon vill. För det är hon som bestämmer vad hon vill, kan och ska göra med sitt liv. Ingen annan.

– Sara heter egentligen något annat

Viktiga kontakter

SOS Alarm

112

www.sosalarm.se

BRIS

116 111

www.bris.se

Polisen

114 14

www.polisen.se

Rädda barnen

www.rb.se

Ungdomsmottagningen

www.umo.se

Kvinnofridlinjen

020-50 50 50

Tjejjouren

www.tjejjouren.se

Kvinnojouren

www.kvinnojouren.se